verksamhet

vi verkar vara en så trevlig familj. vi verkar trivas på landet även om

det ibland verkar så tungt. vår dotter verkar så rar. det verkar som

att hon är omtyckt i skolan. hunden verkar pigg fast han är gammal.

huset verkar hålla sig fint utan renoveringar. bilen verkar alltid starta

även om det verkar väldigt kallt ute. jag verkar tycka det är roligt att

gå på bowling på torsdagarna med min väninna som verkar pålitlig.

hon verkar dessutom ha samma intressen och smak som jag. ibland

verkar det som om jag inte riktigt vet hur bra vi verkar ha det. det är

inte som det verkar. men ibland verkar det som om någon är uppe

sent på natten i vårt hus. det verkar som om någon talar i telefon.

det verkar vara ett ömsint och kärleksfullt samtal. det verkar som om

jag inte hör. det är inte heller vad det verkar. jag verkar höra alldeles

utmärkt. faktum är att det verkar vara så att hela vår familj verkar

höra till dem som kan det där med att lyssna. vi verkar alltid höra på

vad andra säger. det verkar nu som om vi inte borde det. det verkar

som att vi inte borde kännas vid hur det verkar. det verkar som att

vi borde tala om hur det är.

Trögkrypare

Varje gång, lilla björndjur
förändras rymdens stenar riktning;
kärlek, vakuum och oförklarligheter
strålas rakt in i mitt vilda hjärta, lilla björndjur.



Och varje gång önskar jag mig samma saker;
uthållighet, sinnlighet och vishet. Möjligen
också kraftigare hud;
månsand och tystnad är frätande, lilla björndjur
och att torkas ut så till den milda grad kräver
celler av mirakelsubstans.






(Jag får för mig att jag ska landa
men jag är ännu inte helt säker.)






Varje gång, lilla björndjur,
när vi möts bakom mina ögonlock,
så frågar jag dig om du aldrig är rädd.
Då river du mig med dina små klor och säger;



"varje rymd är någon annans vattenskål."
Självklart blir jag inte klokare av det, men
mina stela kindben
värker inte lika kraftigt längre .Och händerna,
fingrarna och naglarna hör plötsligt ihop.
Jag är intakt och jag är här.






(Jag får för mig att jag ska stanna
men jag är ännu inte helt säker.)






Varje gång, lilla björndjur,
vet du hur man gör för att förändras och
för att färdas utan saknad och bara låta ske.
Jag är så stor, så stor, så stor, lilla björndjur!



Ändå vet jag inte att ta plats. Äga och behålla.
Kärlek, vakuum och all världens oförklarligheter.




 

Magnoliamark

Men innan jag slog i marken 

fick jag med mig en av de

sirligaste av grenar.

Jag beskrev doften för dig.

Då ville du också ramla; 

för en hand full av kärlek.

Dansa med björnar

Jag dansade med björnarna inatt.



Jag blundade och stängde av dig.
I stugan brann fortfarande ljusen.
Du sov djupt därinne. Berusande
overklig lämnade jag dig. Sovande.



Sedan lockade jag på björnarna.



Man måste sjunga i låga toner.
inte pressa fram ljud. Inte stressa.



Mina stämband älskar denna sång.



Det är många som inte vågar falla.
Men jag brukar hämta toner ur
ställen som ingen sett. I mig alltså.



Så dansade jag med björnarna

för att orka gå vidare. Efter elden
och dess olyckliga framfart.
Elden ja:
Det tar tre och en halv minut för en
liten timmerstuga att sättas i lågor.



Det tar ett tyst vansinne att blunda.



Tonartssänkning; Ramar markerade
tid. Rum och plats. Mitt ansikte bär
revor. Märken av det vi en gång var.
Spår från ögonen. Nedför kinderna.






Nej. Jag gråter inte.
Jag dansar.

Ormsommar

Dom säger att det är ormsommar.
När vintern varit mild och björnarna
vaknat tidigt om våren.
När havsörnen går längre inåt land;
då blir det ormsommar.



Det är slutet på juli:
Jag har redan orsakat fem katastrofer.
Två av obetänksamhet. En av sorg och
två till av ren berusning.
Jag har även klättrat på ett tak.
Då är det nog ormsommar.



Du ville att vi skulle försöka på nytt.
Jag slingrade mig ur ännu ett samtal om oss.
Sedan drack jag vin till fem på morgonen.
Skrev dåliga saker på Facebook och
flirtade på Poeter.se.



Ibland gör saker sån skillnad.
Tolv grader varmare än vanligt. Folk skriker
om ormar och undrar om det även gäller getingar.
Dom kan ju försöka
komma ner ifrån ett tak.



Det är ormsommar.
Jag reparerar två själar, ett knä och en list.
Samtidigt kan jag inte sluta undra;
skulle allt det här hänt om du och jag
redan varit. Mitt i vintern.

Andvakt

Gräsänder vid varje sten.

De sover nu.

I insjön

där alla kanter är av lera.

Jag vaktar.

Jag kallar mig själv

andvakt.

Ibland glider min längtan

iväg över vattnet.

Men, det är som det är;

Någon måste

vara kvar.

Jag knuffar försiktigt

på en hane som ligger

vid min sida.

Han har, i sin sömn,

stänkt vatten över mig.

Jag störde. Nu fräser han.

Rakt ut

i den tomma luften.

Jag ryser.

Sedan rinner det av mig.

Man brukar låta mig vara

Man brukar tillåta mig att snurra i cirklar.

Ibland blir jag upprymd. Ibland faller jag;

då brukar man sätta mig på en berghäll.

Ibland för att vila. Ibland för att bara leva;

några minuter på jorden utan att vilja mer.




Man berättar för mig att månen brukar dö;

precis här; vid en berghäll vid en liten sjö.

Man säger till mig att inte bry mig om det.

Ibland lyssnar jag. Ibland faller jag i gråt:

- Man måste faktiskt få dö lite själv ibland.




Jag brukar säga att man är ganska känslig.

Man brukar låta mig vara då. Nära kanten.

Eget skinn är alltid närmast

Ingen tar en omväg

för de välputsade höga murarnas skull.

Fiskedammen kan porla

tills vattnet i pumpen tar slut.

Rosorna kan klänga

tills varje tagg brutits av.

Ingen söker konsten i

armeringsjärn formade till rådjur.

Tuktade små björkar kan agera statyer till leda.

Ingen passerar här för trädgårdens skull.

Han står uppslukad av sin betongblandare.

Jag har lärt att det tar två timmar att stelna

en liten leksakshäst.

Alla dessa folk. Hur ska någon någonsin hinna.

Ingen tar en omväg

för att se flerfärgade lyktor

tändas samma tid varje kväll.

Ingen vill se Thailändska elefanter

av trä i det svenska smultrondiket.

Någon nickar beundrande. Gediget arbete. Jodå.

Ingen ser att elefanternas ögon är urgröpta hål.

I skogen söker hararna

skydd för mörkrets faror.

Ingen tar en omväg

för dem heller.

* 

Jag lyser mig fram efter lillebrors stövlar.

Jag lyser mig fram igenom

advokater och psykologer.

Lyser mig fram igenom alla

som någon gång passerat Lammstigen 96.

Ingen tar en omväg

för en önskebrunn av finaste sten. Även om jag

önskat flerfalt att det var så. Men

ingen tar en omväg

utan att veta

att huset är byggt på grund av familjetragedi.

Alla dessa folk. Jodå. Någon har säkert

ångrat sitt vägval.