Om du läser den boken

Jag har samlat dagarna nu.

De allra viktigaste.

Så du ska veta

när allt hände

och hur.

Enkla dagar är samlade

i fria former.

Så du själv kan

lägga till och

dra ifrån.

Dåliga dagar har jag märkt:

Dödsångest.

Alla helvete och gråtord.

Alla sjukdom och hålrum.

Mellanslag och blankrader-

de rymmer inget mysterium.

Det tog femton nätter och femton dagar

att skriva de tråkiga kapitlen.

Vänta i lika många år

med att läsa dem.

Kistan av flätad korg;

Däri ligger några av mina varmaste leenden.

Tillsammans med guld och silverhalsband,

vita numrerade plastarmband,

nappar, lappar och kort,

kommer du att kunna

hitta vår resa.

Sångerna, bilderna och texterna;

När jag inte ägnat tid med dig.

har jag samlat för dig.

Så du ska veta

när allt hände

och hur.

Jag har samlat så gott jag kunnat.

Så gott jag orkat och hunnit.

Om det finns en dag som inte är med;

var inte ledsen över den.

Den betyder inte att jag glömt något.

(Till Theodor Nino, mitt allra största )

I revan mellan svart och rosa

Någon skrev; Universum öppnar sig.
Och någonstans där föll hela Texten
på plats.
Det är varken Större. Eller Mindre
än så.
Ingenting är varken större. Eller
Mindre.



//



Jag drar skärvor av krossat glas över
varje skitig tanke. Rispor. Revor.
Jag frågar väggen
om tankar kan blöda.
Men sedan blir jag osäker på väggen.
Ja. Om väggen kan hjälpa mig alltså.



//



Jag drar sönder mina hälar. Naglar.
i ett tappert försök att stilla. Lugna.
Hela helvetet. I min mun. I mitt bröst.
Nej! Jag är fan en gladlynt spjuver.



//



Någon skrev; Korpen är rolös inatt.
Och inne i mig ropar Barnet
i falsett:
Den är varken svart. Eller
farlig!
Låt den bara flyga lite längre inåt
den gula, ljusa stranden.


//



Jag svär åt mig själv. Fan. Korpar och
Universum. Det var väl knappast för det
här dystra jag skulle dö!
Ta mig till det där förlovade landet. Nu!
Till Enhörningarna och Fluffelifluffet!



//



Jag skriver; Ingen plats är för tanklös.
Det finns människor med lösa tankar.
Det finns de
som är Mer eller Mycket
kapabla till att skriva en vettig text om
Kaos.



//



Till dom hör inte jag.
Jag är Mindre. Och
jag gillar verkligen Enhörningar.

Rapport 31/ Fyndet

Rapport 31/ Fyndet

mjölk

trosskydd
dammsugarpåsar jävla idiotex
ost




Rapport 31:
Upptäckt;
Man talar om Bevarade delar.
Rapporter ifrån två olika håll.
Museum au avstängt. Valv utmärkt.
Vi är 4 grävare och en velig
stackare ifrån pressen.
"Operation Couchon."




Förberedelse;
Morgon. Dag 1. Dimma;
Huvudvärk. Möjligt hjärtflimmer?
Illa förberedd. Strategisökande.
Absurda idéer angående Poeten.
Möjlig kompanjon? Erfarenhet?
Ta med;
Ryggsäck.
Rep.
Sax.
Borstar.
Slitet material. Dåliga verktyg.
(Not; Skaffa nytt.)


Utgrävning;
Första natten. Oväder;
Trötta armar. Ben. Sprit. Tankar/andas
med vitt. Stilla vält. Röda dynor.
Spänningen är stark. Sover. Tältar med Poeten.
Vill egentligen stanna kvar här. I valvet.



(Det är en märklig känsla. Undrar om
jag sett detta i ett tidigare liv. Vilsen.
Men ändå så hemma.)
Obs: Kolla hjärtat!
Någon har rört mina skisser! Fan!!
( Not; radera vissa trådar. )



Såg en skymt av fyndet. Är någonting
Stort på spåret1! Vem ville egentligen
Fortsätter.




Lossandet;
Jag ligger på mage. Ansiktet nedåt.
Vi har lossat remmarna, men jag är
inte rädd. Det surrar från strålkastaren
vid gropen. Ljuset leker på jordkanterna.
Jag skakar då jag greppar tag. Vet
att det här är dumt men




De får skrika. De får skriva om detta.
Göra vad de vill; jag kommer Aldrig
att släppa taget. Aldrig. Det här är
min skatt. Min Älskade skatt . #

Blånader

(Snälla. Låt mig få behålla det här.)

Korset har sakta smulats sönder. De svarta flisorna
har sedan länge märkt min rygg. 
Det var egentligen inte jag som skulle bära fanstyget.
Men någon måste väl. Antar jag.

Nåväl;
Den krökta ryggen har ingenting med korset att göra.
Det är snarare ryggraden som fått sig för många slag.
Att stå upprätt för det man tror på tackas inte av alla.
Idioterna har varit många. Långt fler än de jag nämnt.

(Jag ber. Låt mig få behålla det här. )

Mina händer har sakta stelnat. De värkte då jag smekte
hans bleka bröstkorg den natten.
Förmodligen hade det ingenting att göra med stelheten.
Det var nog all värme. Tror jag.

(Snälla. Låt mig få behålla det här.)

Idiot nr. åtta sa;
Du som alltid varit ute i krig vet väl inte hur fred ser ut?
Det är möjligt att det är så illa ställt att jag inte vet det.
Men jag är beredd att blotta denna lortiga hals för honom.
Jag är beredd att Stå upp. Dra. Strida. Gråta. Lida. Älska.

Dö.

(Bara. Låt mig få behålla det här.)

verksamhet

vi verkar vara en så trevlig familj. vi verkar trivas på landet även om

det ibland verkar så tungt. vår dotter verkar så rar. det verkar som

att hon är omtyckt i skolan. hunden verkar pigg fast han är gammal.

huset verkar hålla sig fint utan renoveringar. bilen verkar alltid starta

även om det verkar väldigt kallt ute. jag verkar tycka det är roligt att

gå på bowling på torsdagarna med min väninna som verkar pålitlig.

hon verkar dessutom ha samma intressen och smak som jag. ibland

verkar det som om jag inte riktigt vet hur bra vi verkar ha det. det är

inte som det verkar. men ibland verkar det som om någon är uppe

sent på natten i vårt hus. det verkar som om någon talar i telefon.

det verkar vara ett ömsint och kärleksfullt samtal. det verkar som om

jag inte hör. det är inte heller vad det verkar. jag verkar höra alldeles

utmärkt. faktum är att det verkar vara så att hela vår familj verkar

höra till dem som kan det där med att lyssna. vi verkar alltid höra på

vad andra säger. det verkar nu som om vi inte borde det. det verkar

som att vi inte borde kännas vid hur det verkar. det verkar som att

vi borde tala om hur det är.

Trögkrypare

Varje gång, lilla björndjur
förändras rymdens stenar riktning;
kärlek, vakuum och oförklarligheter
strålas rakt in i mitt vilda hjärta, lilla björndjur.



Och varje gång önskar jag mig samma saker;
uthållighet, sinnlighet och vishet. Möjligen
också kraftigare hud;
månsand och tystnad är frätande, lilla björndjur
och att torkas ut så till den milda grad kräver
celler av mirakelsubstans.






(Jag får för mig att jag ska landa
men jag är ännu inte helt säker.)






Varje gång, lilla björndjur,
när vi möts bakom mina ögonlock,
så frågar jag dig om du aldrig är rädd.
Då river du mig med dina små klor och säger;



"varje rymd är någon annans vattenskål."
Självklart blir jag inte klokare av det, men
mina stela kindben
värker inte lika kraftigt längre .Och händerna,
fingrarna och naglarna hör plötsligt ihop.
Jag är intakt och jag är här.






(Jag får för mig att jag ska stanna
men jag är ännu inte helt säker.)






Varje gång, lilla björndjur,
vet du hur man gör för att förändras och
för att färdas utan saknad och bara låta ske.
Jag är så stor, så stor, så stor, lilla björndjur!



Ändå vet jag inte att ta plats. Äga och behålla.
Kärlek, vakuum och all världens oförklarligheter.




 

Magnoliamark

Men innan jag slog i marken 

fick jag med mig en av de

sirligaste av grenar.

Jag beskrev doften för dig.

Då ville du också ramla; 

för en hand full av kärlek.

Dansa med björnar

Jag dansade med björnarna inatt.



Jag blundade och stängde av dig.
I stugan brann fortfarande ljusen.
Du sov djupt därinne. Berusande
overklig lämnade jag dig. Sovande.



Sedan lockade jag på björnarna.



Man måste sjunga i låga toner.
inte pressa fram ljud. Inte stressa.



Mina stämband älskar denna sång.



Det är många som inte vågar falla.
Men jag brukar hämta toner ur
ställen som ingen sett. I mig alltså.



Så dansade jag med björnarna

för att orka gå vidare. Efter elden
och dess olyckliga framfart.
Elden ja:
Det tar tre och en halv minut för en
liten timmerstuga att sättas i lågor.



Det tar ett tyst vansinne att blunda.



Tonartssänkning; Ramar markerade
tid. Rum och plats. Mitt ansikte bär
revor. Märken av det vi en gång var.
Spår från ögonen. Nedför kinderna.






Nej. Jag gråter inte.
Jag dansar.

Ormsommar

Dom säger att det är ormsommar.
När vintern varit mild och björnarna
vaknat tidigt om våren.
När havsörnen går längre inåt land;
då blir det ormsommar.



Det är slutet på juli:
Jag har redan orsakat fem katastrofer.
Två av obetänksamhet. En av sorg och
två till av ren berusning.
Jag har även klättrat på ett tak.
Då är det nog ormsommar.



Du ville att vi skulle försöka på nytt.
Jag slingrade mig ur ännu ett samtal om oss.
Sedan drack jag vin till fem på morgonen.
Skrev dåliga saker på Facebook och
flirtade på Poeter.se.



Ibland gör saker sån skillnad.
Tolv grader varmare än vanligt. Folk skriker
om ormar och undrar om det även gäller getingar.
Dom kan ju försöka
komma ner ifrån ett tak.



Det är ormsommar.
Jag reparerar två själar, ett knä och en list.
Samtidigt kan jag inte sluta undra;
skulle allt det här hänt om du och jag
redan varit. Mitt i vintern.

Andvakt

Gräsänder vid varje sten.

De sover nu.

I insjön

där alla kanter är av lera.

Jag vaktar.

Jag kallar mig själv

andvakt.

Ibland glider min längtan

iväg över vattnet.

Men, det är som det är;

Någon måste

vara kvar.

Jag knuffar försiktigt

på en hane som ligger

vid min sida.

Han har, i sin sömn,

stänkt vatten över mig.

Jag störde. Nu fräser han.

Rakt ut

i den tomma luften.

Jag ryser.

Sedan rinner det av mig.

Man brukar låta mig vara

Man brukar tillåta mig att snurra i cirklar.

Ibland blir jag upprymd. Ibland faller jag;

då brukar man sätta mig på en berghäll.

Ibland för att vila. Ibland för att bara leva;

några minuter på jorden utan att vilja mer.




Man berättar för mig att månen brukar dö;

precis här; vid en berghäll vid en liten sjö.

Man säger till mig att inte bry mig om det.

Ibland lyssnar jag. Ibland faller jag i gråt:

- Man måste faktiskt få dö lite själv ibland.




Jag brukar säga att man är ganska känslig.

Man brukar låta mig vara då. Nära kanten.

Eget skinn är alltid närmast

Ingen tar en omväg

för de välputsade höga murarnas skull.

Fiskedammen kan porla

tills vattnet i pumpen tar slut.

Rosorna kan klänga

tills varje tagg brutits av.

Ingen söker konsten i

armeringsjärn formade till rådjur.

Tuktade små björkar kan agera statyer till leda.

Ingen passerar här för trädgårdens skull.

Han står uppslukad av sin betongblandare.

Jag har lärt att det tar två timmar att stelna

en liten leksakshäst.

Alla dessa folk. Hur ska någon någonsin hinna.

Ingen tar en omväg

för att se flerfärgade lyktor

tändas samma tid varje kväll.

Ingen vill se Thailändska elefanter

av trä i det svenska smultrondiket.

Någon nickar beundrande. Gediget arbete. Jodå.

Ingen ser att elefanternas ögon är urgröpta hål.

I skogen söker hararna

skydd för mörkrets faror.

Ingen tar en omväg

för dem heller.

* 

Jag lyser mig fram efter lillebrors stövlar.

Jag lyser mig fram igenom

advokater och psykologer.

Lyser mig fram igenom alla

som någon gång passerat Lammstigen 96.

Ingen tar en omväg

för en önskebrunn av finaste sten. Även om jag

önskat flerfalt att det var så. Men

ingen tar en omväg

utan att veta

att huset är byggt på grund av familjetragedi.

Alla dessa folk. Jodå. Någon har säkert

ångrat sitt vägval.

Navigera

Man tror att sköldpaddor
navigerar efter månen.
Att havet och deras själar
hör ihop.
Och stjärnorna;
likt gudars ögon; blinkar
dem rätt genom natten.



Ikväll gråter jag. I tysthet.
Över min egen vilsenhet
och varats stora jävlighet.



Mina fingrar skär revor ur
tjock och sval luft.
Och i mitt bröst
vinglar tron på styltor.



Man vet att sköldpaddor
byter skal då de växer.
Jag har krympt.
Då mina tankar
gick
till övermod.



Jag vet att stränderna
välkomnar vem som helst;
så;



Jag behöver en månsång.
En mörkerseende guide.
Och ett bättre färdsätt hem.