I revan mellan svart och rosa

Någon skrev; Universum öppnar sig.
Och någonstans där föll hela Texten
på plats.
Det är varken Större. Eller Mindre
än så.
Ingenting är varken större. Eller
Mindre.



//



Jag drar skärvor av krossat glas över
varje skitig tanke. Rispor. Revor.
Jag frågar väggen
om tankar kan blöda.
Men sedan blir jag osäker på väggen.
Ja. Om väggen kan hjälpa mig alltså.



//



Jag drar sönder mina hälar. Naglar.
i ett tappert försök att stilla. Lugna.
Hela helvetet. I min mun. I mitt bröst.
Nej! Jag är fan en gladlynt spjuver.



//



Någon skrev; Korpen är rolös inatt.
Och inne i mig ropar Barnet
i falsett:
Den är varken svart. Eller
farlig!
Låt den bara flyga lite längre inåt
den gula, ljusa stranden.


//



Jag svär åt mig själv. Fan. Korpar och
Universum. Det var väl knappast för det
här dystra jag skulle dö!
Ta mig till det där förlovade landet. Nu!
Till Enhörningarna och Fluffelifluffet!



//



Jag skriver; Ingen plats är för tanklös.
Det finns människor med lösa tankar.
Det finns de
som är Mer eller Mycket
kapabla till att skriva en vettig text om
Kaos.



//



Till dom hör inte jag.
Jag är Mindre. Och
jag gillar verkligen Enhörningar.