Andvakt

Gräsänder vid varje sten.

De sover nu.

I insjön

där alla kanter är av lera.

Jag vaktar.

Jag kallar mig själv

andvakt.

Ibland glider min längtan

iväg över vattnet.

Men, det är som det är;

Någon måste

vara kvar.

Jag knuffar försiktigt

på en hane som ligger

vid min sida.

Han har, i sin sömn,

stänkt vatten över mig.

Jag störde. Nu fräser han.

Rakt ut

i den tomma luften.

Jag ryser.

Sedan rinner det av mig.